Most, mikor minden feléledt
kézzel fogható
Hegy le nem süllyed
mélység nem tornyosul
 

A kihunyt fényű városban
valaki karon ragad
csak a csillagok világlanak
 

az ismeretlen rettenet
hazavezet
 

haza, hol rügybontó földem
a kéz

Nu, när allt är utsprunget
ligger att tas med handen
Berg sjunker inte
djup står inte upp
 

I den släckta staden
griper någon min arm
bara stjärnorna lyser
 

fasan som jag inte känner
leder den mig hem
 

hem, där land har sprungit ut,
är handen