Katarina Frostenson verseiből

Köztes-Európa

Liliputország: ostobák gürcölhetnének benne. Túl a fekete
gyapjúhegyeken. A kerekdeddé kopott szénhalmok érintetlenül kuporognak
s bennük egy szív mélyülő bánata és öröme: vöröslő
gyár a dombon, odébb vadon nőtt káposzta. Egy lámpás.
A mészgyár fölött roppant, fakózöld csillagok,
kioltva. És mindegyre télutó van
e csordulásig telt, csatornákkal benőtt vidéken. A ritka
kúszókkal megkötözött fák már-már feketék és félig
csupaszok, övék a szív kínzó magánya

Mitt-Europa

Ett liliputrike: Åsnor kunde slita här. Över det svarta
ullbergen. Kolkullarna som rundade står orörda och små
och med de en hjärtats sakta sorg och glädje: en röd
fabrik på höjden, och därom växer grönkål vilt. En lanterna.
Över kalkfabriken sitter stora och blekt gröna stjärnor,
som är släckta. Och ständigt är det vårvinter i detta
landskap, av kanaler genomflutet, upp till brädden
fyllda. De sällsamma lianträden, nästan svarta och halvt
skalliga, och med dem en hjärtats svarta ödslighet