Hanyatt a fűben
álmodoztam
hogy elbillent a határ, ívben meghajolt
mint hevített lágy acél, hullámos hullám szerint
egy táncban odakint, és a mező széléig engedett a ködben
én meg hevertem és végignéztem
amint felkeltem és ki-bejártam
A rét meleg légpárnáján lépkedek, gyapjúköntösben
szerencsére hátamon fekve, az árok füvében: nap, bolygók
mennyei játékszerek, és csillagok, csillagok
róják nyugalmas őrjáratukat - ez az a pillanat mikor a nyelv
a torok mélyén, megsíkosodik a száj és mindent benyel, minden lesüllyed
csupa tárgy és hang, kisurrant belőlem egy kígyó megint -
Emlékeztem egy képre. Odalett
mindjárt forog velem újra a világ. Kint, ahol fekszem
a lehelet fátyolként lebeg a mező széle fölött.
Egy tárgy széle mentén
becsusszantam én
és az árny amely benyelt
vastag volt, élő és merev
Megsűrűsödött a levegő,
Mikor a felhőárnyék úszik, és besatírozza a dombot,
Érzem erőmet. Tisztán emlékszem
egy szegélyre az út és közöttem, a melegségben
ami a földből áradt a testbe, amely feladta -
bár nyílna meg az ajtó
és még egyszer beléphetnék
nap, bolygók, mennyei játékszerek.
Odakünn, ahol járok. De szállj meg engem, zordon gondolat,
szájam van
s mindenbe beleharap. Egykoron minden
a hatalmamban, s a világ maga zöld volt és szürke
acél, mely hajlott mint karcsú gondolat
íze akár a sóé, a vasé. Mikor a homlok a legszilárdabb
tárgyhoz tapad, valami iszonyú keményhez
oly jó lenne bejutni. Mire gondoljak, ami erős, "ejnye,
be' pompás!", csupa kő, csupa só.
Mélyen befelé, a homlok mögé, mintha minden
az enyém lenne
még a saját ügyem is. Még te is, aki egy napon felbuzdulva utamat
álltad. Még te is, falásnyi falat, kisded játék
Mi az, ami szilárd, az utamban áll és számomra
megfordíthatatlan
Te, ki a fáról fejjel lefelé lógtál
- e gondolatba kellene kapaszkodni, éjben párálló orrba öklözni
odasújtani a homlok fölötti rozsdabarna foltra
forró vasat a cimpába a legiszonytatóbb fájdalom nyoma
a világon mindennél jobban lecsupaszított húsban
egy orrban mely rózsaszínű egy orr mely rózsa
belefúródó fájdalomgyökér
páráll az éjben mint a fájdalom
Mikor ködben s illatban úszik minden, mikor harmat
Napok s csillagok ragyognak a füvön
Kardok egy rét fölött. Felállok. Velük táncolok. Csupa tett
vagyok. Ki látható. Egy tárgy mélyén. Tett a világban. Cselekvés
mi csoda-szó
Acélezüsttel csillan a fűszál tőre künn a legelőn
Kicsurranó örömben. Amott egy kő. Ott szállt el belőlem valami,
egy végtag, egy mókus műtött gyönge lába, igen
viszi a hírt a rét peremére. Oda, hol látszik a vég
a vég felé, mely csupa csupa még
van egy fogam, kikívánkozik a számból,
Van egy szájam, mely lehetne rés, gödör
a földben. Napok, bolygók, én fekszem itt
dologi fűben. Gondold el, mily durva itt heverni, most tömődik be
a szám, réti boglárka-kelyhéből ébredő érzés, siklik
az ujj a mészfehéren, naphullámok közt, mindent köd borít
Mikor eloszlott s a domb fölött kitisztult
mint egykoron, lágyan, tisztán és biztosan
a fény sárga leplére dőltem, világ közepén
mindent betöltő, parttalan örömben. Fölkelek s járok

På rygg i gräset
drömde jag
att gränsen rörde sig därborta, bågnade
som ljust uppmjukat stål, böljade, i vågorna
i en dans därute, och lät mig in, i dis vid fältets rand
och jag låg och såg på,
att jag steg upp och jag gick ut och in -
Jag går på ängens varma luft, ur klädets starka dräkt -
lyckligtvis på rygg, i sänkans gräs: solar, planeter
himmelska leksaker, och stjärnor, stjärnor
går sin lugna rund - och tungan sjunker ner i svalget just
i denna stund, och mun blir hal och sväljer allt och alla ting
och alla ljud gled ut ur mig, en orm igen -
Jag hade en bild. Den skred sin väg bort -
det svindlar strax igen. Därute, där jag finns
står andedräkt som flor, visar sig vid fältets rand
Vid randen av ett ting,
tänk då, jag gick in
och hård och varm och styv var skepnaden
som svepte mig
Och stark var luften då
När molnskuggan går och färgar kullen mörk,
vad är det jag känner som är starkt. Jag minns
en rand så klar mellan jag och väg, och all den
värma jorden gav mot kroppen som gav upp -
En dörr må glida upp och jag
gå in igen
solar, planeter, himmelska leksaker
Därute där jag går. Men kom då till mig råa tankegång,
jag har en mun
den vill bita i ting - En gång var allt
i mitt våld och världen var grön och grå i sig och av
stål som bågnade som tanken ren
och smakade av salt och järn. När pannan ligger
mot något hårt, det fastaste ting
vill jag in. Vag är det jag tänker som är starkt, mm
das schmeckt, sälta och sten
Djupt in i ett pannben, in och allt är liksom
mitt -
Även du, min sak. Även du som en dag stod upp och var
i min väg. Även du, en munsbit eller en lek
Vad finns i min väg som är fast, vad kan jag icke
vända i mig
Du, som hängde i ett träd med huvudet ner
- den tanken borde bli slagen, få stryk över nosen
som ångar i natten, få ett rapp över det brunröda bläsen
varmt järn i borren, ett spår av den djupaste smärta
i köttet som blottas mer än något annat i världen
en nos… så skär, en nos är en ros
där smärteroten står upp
Så ångar det i natten att det gör ont…
När dis och doft sköljer allt, när dagg
Solar och stjärnor, glitter i gräs
Sablar över en öng. Jag reser mig. Dansar med dem. Gärning
är jag. Den som syns. Mitt i ett ting. Handling i värld: Gärning,
ett så vackert ord -
Stålsilvret glänser i stråets dolk ute i betesmarkens gräs
Fylld av lycka. Där var en sten. Där flög ett stycke av mig bort,
en lem, en ekorres lilla och stötta ben, ja
en budbärare till fältets rand. Till ett slut som syns
till ett slut som ett slut
jag har en hand, den vill ut ur min mun
Jag har en mun som vill vara ett hål, en grop
i jord. Solar, planeter, här ligger jag
i ett sakligt gräs. Tänk, det är starkt, ligga här, nu fylls
min mun, ett sinne smort ur smörblommekorgar, fingrets
glidande bland kalkar, solvågor, allt i ett dis
När dimman skingrats och kullen står klar, så som
det en gång var, så mjukt och fast och klart -
jag låg i skenets ljusgula filt, mitt i en värld,
fylld av en allmän, gränslös glädje. Jag reser mig och går ut