Den andra
På backkrönet lyser det till
det klingar av en triangel: han kommer,
Han kommer kanske, kanske
han kommer
ur vägdammet därute
Backen har sin krön
ett gupp, en liten knota
det är ett moln. Det bolmar
där vägen börjar
och därur en form
en skalbagge
ett mörkt skal
ett svart skepp i rågen
Ur guppet i gruset
Ett leende spelar i vägdammet
för ingenting, för henne
Hon för det upp över sin mun
hon håller det inför sig, spruckna nätet
Ett ärr i marken var gång han inte kommer
ristat med en gren av brutet citronäppel-
träd, syra, beska, galla, svärta
Har ätit vägen
den enda sträckan
Bröstet sjunker in
Guppet är vägen
fadern är en fjäril
tillfällighet är roten
Fågeln flyger i sitt hålrum
bröstet finner gruset,
en så djup förtvivlan som bara
kan läkas av att en bokstav syns leva
Att den kommer emot mig på vägen
och formar med handen
ett ljud till en stavelse
att den stävar fram i lugn och säker fart
Den fören lyser av ett anlet
han ler och tar mig upp till sig
Vi lyfter
Silverstäven
|