A dombtető földereng
triangulum cikkan: ő közelít
talán jön, eljön
ő talán
végig az út porában.
A dombon van a dombtető
csak egy bucka egy kunhalom,
felhőben. Füstöt pipálgat
ahol az út ered
s belőle fura lény támad
egy bogár
setétlő páncél
fekete hajó a rozsban.
A köves út hepehupáján
mosoly fénylik az úti porban
senkinek, őneki.
Aki azt az ajkára emeli
magánál tartja, megtépve a háló
A földön sebvarrat, letört citromalmaág
savanyú-keserű epével, gyásszal rótta oda,
mentén már csak a senki érkezik
Felfalnám az utat
az egyetlen szakaszt
Beesett mellkas
A gödör maga az út
Az apa pillangó
az alkalmi gyökér
Madár röpdösne odújában
kavicsra a mell rátalál
vigasztalan kétségbeesésben
mely csak egy életre kelő betűtől heged
Ahogy az úton felém közelít
s keze egy hangból
szótagot varázsol
nyugalmas biztos lendülettel
siklik előre
orráról egy arc világol
rám mosolyog és magához von
emelkedünk
Ezüstös orrtőke

På backkrönet lyser det till
det klingar av en triangel: han kommer,
Han kommer kanske, kanske
han kommer
ur vägdammet därute
Backen har sin krön
ett gupp, en liten knota
det är ett moln. Det bolmar
där vägen börjar
och därur en form
en skalbagge
ett mörkt skal
ett svart skepp i rågen
Ur guppet i gruset
Ett leende spelar i vägdammet
för ingenting, för henne
Hon för det upp över sin mun
hon håller det inför sig, spruckna nätet
Ett ärr i marken var gång han inte kommer
ristat med en gren av brutet citronäppel-
träd, syra, beska, galla, svärta
Har ätit vägen
den enda sträckan
Bröstet sjunker in
Guppet är vägen
fadern är en fjäril
tillfällighet är roten
Fågeln flyger i sitt hålrum
bröstet finner gruset,
en så djup förtvivlan som bara
kan läkas av att en bokstav syns leva
Att den kommer emot mig på vägen
och formar med handen
ett ljud till en stavelse
att den stävar fram i lugn och säker fart
Den fören lyser av ett anlet
han ler och tar mig upp till sig
Vi lyfter
 

Silverstäven