Katarina Frostenson verseiből

A harmadik

Ismeretlen, idegen fajzat
Másfajta járás közelgő
léptei, kerek kövek
fölött micsoda út, tűző napon
Te más irányból érkeztél
mellém szegődve, úgy figyelsz. Napként.
Az, hogy eljöttél, igy üzen.
Itt ez a mozgás
sosemvolt példa
az irás, valamit sugall
Árnyak a szélen
Felálltál jelenvalóan mint férfi
ki jött és mellettem elment
habár te tovább jutottál, oldalról,
odaát
és olyan furcsa volt nekem
semmire se vártam szemből
csak oldalról, az ágyékok fölött, fel
a homlok iránt az arcon
gördülve le. Fel a gidólajtorján, be a fénybe
A szobában a szürke városban a palánkok ragyogásával
Hidak aranya bársonybarna víz
csupa szem és fül vagyok
puszta homlokcsont, bőr és
az agy vize
arcod a nőre vetül akit ismerek
már másutt lépkedsz, magasabbra
Nyitott szemmel csukott szájjal alszom
önkéntelenül
Nézem a mennyezetet
magasra fölém hágsz. Boltozatom
nem vagy magadnál
micsoda szózat én boltozatom
medencém vize a hát hajlatadu häver dig högt över mig. Mitt valv
mint ikergondolat cikázik világainkon át
kínból jöttünk s úgy is születtünk
hullámzó vörös
kiáltás a város tetői fölött
és az ajkak lenyomata a légben
vigyázzuk a formát, s ha megpillantjuk
már itt se volt, elevenek vagyunk és a viszontlátásra várunk
 

A korall

Den tredje

Främmande art och främmande korsning
Steg, ur en annan gångart
komna, något med väg över
runda stenar, i solen
Du kom in från ett annat håll
följer vid sidan om, iakttar. Solen
Att du kom, en sådan sak
Det är något med rörelsen,
mönster aldrig skådat,
skriften, det erinrar om
Skuggar vid sidan
Du stod upp och var där som han
som kom och som gick förbi
fast längre gick du, och över
från sidan
var det för underligt
för mig må inget komma framifrån
men från sidan, över länderna, upp
mot pannan, över kinden
rulla sakta. Upp för lilla killingstegen in i ljuset
I rummet i gråstaden med allt sken i sargen
Broars guld, sammetsbruna vatten
jag är blott ögonlock och hörsel
jag är blott pannben, hud och
hjärnans vatten
ditt ansikte skjuts upp i hon jag känner
med du stiger annorstädes, högre
I sömnen med öppna ögon och med munnen sluten
ofrivilligt
Jag ser i taket du häver dig högt över mig. Mitt valv
du är inte vaken
vilket anrop mitt valv
bäckenets vatten och ryggens krökning
det går som samma tanke genom våra världar
det var ur tröttheten vi kom och föddes
den böljande och röda
och ropet över stadens tak
och avtrycket av läpparna i luften
är formen som vi vakar över, så fort vi ser den
är den borta, är vi drivande och väntar att få återse
 

Korallen